Varning: långt inlägg

Så. Mycket. Känslor.
 
Hela veckan hade jag gått runt och grubblat och överbelastat min hjärna enbart med tankar om matchen, matchen, MATCHEN. Stundtals var det riktigt jobbigt då mina funderingar kastades mellan hopp och förtvivlan i en redig härva, från att ena sekunden känna att "ah shit det här kommer gå ASbra, klart vi tar dem!" till att helt plötsligt vända på steken och bara känna "FAN varför vann vi inte mot Hellton förra matchen, hur i helvete ska vi kunna ta Kristianstad på söndag när vi torskade med TIO mål borta???". Så ja, det fanns en del anspänning i kroppen.
 
Men till slut så kom den. Söndagen. Om det tidigare i veckan hade gått att åtminstone till och från distrahera tankarna med annat än handboll så var det vid detta skede fullkomligt omöjligt. Hjärnan gick verkligen på högvarv hela dagen och allt stegrade sig förstås ju närmare vi var matchstart.
 
Det gällde ju så mycket. En direktplats till Elitserien, utan att behöva ta sig igenom ett ovisst kval. Sista matchen. Ettan möter tvåan. En riktig seriefinal. Och med 800 personer på läktaren (som i halvtid skulle bli över 1000 pga uttråkad fotbollspublik) där bland annat vänner och bekanta sitter, då vill man ju verkligen vinna extra mycket. Och då är det inte så konstigt att hjärtat rusar dubbelt så fort.

Spänningen släppte dock relativt bra så fort domaren blåste igång matchen. Den brukar göra det, när lagen fått känna lite på varandra och man får någon slags insikt i hur matchen kommer bli.

I första halvlek spelar vi sjukt bra försvarsspel, alltså de kommer INGENSTANS. Vi är helt inlästa på dem och de skott vi släpper förbi räddar Emma i målet. Totalt släpper vi in fem mål på trettio minuter vilket gör att Emma hamnar på hela 75% i räddningsprocent, vilket är helt sinnessjukt fantastiskt. Framåt är även deras målvakt bra och vi bränner lite väl mycket, men kan ändå gå till halvtidsvila med ledning 9-5, och med känslan av det här är VÅR match. Det här har vi.
 
I andra halvlek gör vi ett litet ryck och då känns det verkligen som att vi när som helst kan döda matchen. Så blir det inte. Istället får Kristianstad en bra period och får in fyra raka mål - och vips så är det match igen. Faktum är att vi får kämpa i hela andra halvlek för att få in bollen i mål, orken börjar tryta och det blir inte lättare när de är i ett bra flyt. Med kvarten kvar är det kvitterat och då är känslan att går de om oss så är det tveksamt om vi ska orka ta oss tillbaka. Sagt och gjort. Med fyra minuter kvar av matchen hamnar vi i ett underläge på 17-19, och även fast ingen säger något rakt ut, så känns det som att vi har tappat matchen. Jag minns att jag själv tänkte i stil med: "alltså FAN jag orkar inte jobba imorgon och när folk frågar hur det gick så måste jag säga att vi torskade. Jag ORKAR inte!!!". Lagom uppgiven sådär.
 
Men sen händer det något. Jag vet inte riktigt hur för jag minns ärligt talat inte. Men efter typ en minuts vila på bänken för min del så hittar jag någon slags ork i min utpumpade kropp, lyckas ta mig förbi min spelare, och skjuter bollen i mål. 18-19. 1.41 sekunder kvar. Och helt plötsligt känns det inte omöjligt längre. Kristianstad tabbar sig i följande anfall, vi får igång bollen snabbt, och med 30 sekunder kvar av matchen slänger Linnea ut bollen till Linn på högerkanten som kommer fri och kastar bollen....... i MÅL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Alltså VRÅLET från publiken i detta skede var öronbedövande och fullkomligt överväldigande och helt jävla FANTASTISKT. Hela matchen hade vi ett otroligt stöd, men just där ställde sig till och med mormor Agda upp och skrek ut sin glädje. Mäktigt.

I alla fall, efter vår kvittering tar Kristanstad time out för att planera ett sista anfall eftersom de är piskade att vinna för att kunna gå om oss i tabellen.  Alltså nerverna i detta läge är förstås helt bortom alla gränser, allt jag tänker är att INGEN ska ta sig förbi mig, jag ska fan gör ALLT och lite till (klyscha men sant), och jag tror att alla tänker likadant. Vi lyckas pressa dem till ett läge långt ut på högerkanten som Emma har inga problem med att rädda, och vi alla känner YES!!! Nu återstår kanske tio sekunder att spela och vi tar en time out för att vi ska lugna ned oss lite och bara snacka ihop oss om att alltid vara spelbara för varandra sista åtta sekunderna eftersom de kommer spela man - man och försöka ta bollen. Domaren blåser igång och vi lyckas hålla bollen inom laget, och när tiden går ut så skriker vi ut vår glädje och bara vrålar i segerring och det är så häftig känsla!!!!! Folk gråter och jag är så trött att jag bara skrattar och vi kramar om varandra och ba OMG OMG OMG VI VANN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VI ÄR I ELITSERIEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
 

 

Kommenterat

Ska du kommentera? Trevlig snäckan! Men skriv här först:

Ditt urtjusiga namn:
Klick

Din mail:

Bloggen din:

Slutligen, din egna kommentar, lycka till!:

Trackback