Han som hjärtat att hoppa ett extra slag

 
 
 

Cake to bake

Ja hörrni, vad säger man? Är det Eurovision så är det. Där finns det till och med utrymme för glada lattvier (säger man så om folk från Lettland) att sjunga om tårtor som ska bakas. Kul verkar de ha i alla fall!

 
 
 

En synnerligen vidrig historia

Upplevde i söndags en händelse som är i särklass den vidirgaste händelsen på mycket, mycket länge.
 
Var trött och bakis efter en slirig natt på stan. Var hemma sent på söndag kväll. Kommer hem - hungrig. Känner mig ändå ambitiös nog att jag orkar ställa mig och laga spaghetti och köttfärsås med broccoli. Sagt och gjort. Fyller en kastrull med vatten och sätter på spisen, tar fram en stekpanna och slänger i lite smör. Delar en broccoli och lägger den i kokande vatten för att låta den mjukna upp. Steker på köttfärsåsen, kokar pastan och drar så småningom bort kastrullen med den färdigkokta broccoli. Häller ut det varma vattnet och låter broccolin ligga i ett durkslag. 
 
Och det är då det händer.
 
Det är då jag upptäcker att på broccolin, som jag nyss kokade, sitter ett hundratal småkryp??? Döda givetvis eftersom de har legat i skålhett vatten i flera minuter, men fortfarande lika vidriga. Små, förvisso, men fortfarande lika vidriga. De blir dessutom dubbelt så vidriga när de ligger där tillsammans, oklart hur många, men VÄLDIGT många, och totalt förpestar mina fina broccoli. Hela kroppen började krypa och klia och ni som har haft löss känner nog till känslan när det känns som att alla löss i världen sitter på ens kropp och man vet inte riktigt vet var man ska ta vägen. Precis så kändes det söndags.
 
Och detta var alltså en helt nyinköpt broccoli jag handlade på Konsum tjugo minuter tidigare? Alltså WTF!!!!!! Tack som FAN Konsum för detta ärr för livet, SCHYSST.
 
 

Because I'm happiiiiiiiii

Vaknade imorse och kände mig sådär fantastiskt bra utvilad, som man kan känna sig ibland. Typ någon gång i månaden. Ni vet när man inte har vaknat en enda gång under natten utan faktiskt har sovit alla timmar i sängen. Vilken skillnad.
 
Det kändes som om jag kunde dansa ner till frukosten och stråla ikapp med solen, men jag motstod frestelsen för 1. Jag dansar inte särskilt bra 2. Mina päron skulle tycka jag var märklig 3. Rädd för att ramla i trappan. I alla fall, gick/halvsprang så småningom till bussen med Happy - Pharrell Williams i öronen. Bättre passande låt denna morgon fanns inte. Perfekt.
 
Så även fast jag sitter här på jobbet nu, på ett kontor där avsaknaden av fönster gör att jag till stor del av dagen går miste om det fantastiska solljuset, där medarbetare knappt hälsar och där min viktigaste arbetsuppgift är att starta diskmaskinen - så gör det ingenting. Det är fredag och solen skiner. Det räcker så.

Morning glory

 Ett litet skämmigt beteende jag har är att jag ser mina mornar in till jobbet som heliga. De fyrtio-femtio minuter det tar, är bara mina. De är extremt viktiga, och ingenting ska få förstöra dem.
 
Första målet är att hitta en innerplats på bussen - absolut prio 1. Det optimala är givetvis om jag lyckas knipa en av mina favoritplatser (som jag förstås INTE avslöjar här, trodde ni det eller HEHE), men inte till vilket pris som helst. Ni förstår, det gäller att vara smart och inte falla för lockelser. Till exempel, ser man ett ledigt säte gäller det att vara försiktig och uppmärksam, att bara sätta sig utan ett analytiskt övervägande kan stå dig dyrt. Det är framför allt viktigt att se vad för personer som sitter bakom sätet i fråga. Två personer som känner varandra? Går fet bort - sannolikheten att de börjar konversera med varandra är alldeles för stor. Ung tjej i mobilsamtal? Också dödens. Det är naivt att tro att personen i fråga någonsin kommer sluta prata med sin vän - åtminstone inte innan bussfärden är över.
 
Såhär när våren närmar sig är det också viktigt att ta med det allt starkare solljuset i ekvationen. Det kan annars bli förödande att bländas hela vägen till Brommaplan. Det är långt ifrån optimalt.
 
När det väl är dags att åka tunnelbana så drar jag mig aldrig för att vänta några extra minuter för att ta den tub som är tom istället för trycka mig in med hundra andra och stå hela vägen in till stan. Jag drar mig inte heller för att trycka mig in på en innerplats när det på samma fyr-säte finns en ytterplats som är betydligt enklare att ta sig till. Folk kan sucka och stöna - I don't give a damn.
 
Varför jag anser att det här är ett skämmigt beteende från min sida är att jag förutom sysslar med dessa uträkningar på mina viktiga mornar, så hälsar jag nästan uteslutande aldrig på folk jag känner. Egentligen ska det väl kanske inte beskrivas som skämmigt, utan snarare bara dåligt. Men det är helt enkelt för att det är mina heliga mornar, med lugn musik i öronen, lite extra sömn, eller ett och annat filosofiskt ögonblick. Det slår alltid att kallprat på tjugo minuter. Trevlig är jag ju faktiskt resten av dagen.
 
 
 
 

Varning: långt inlägg

Så. Mycket. Känslor.
 
Hela veckan hade jag gått runt och grubblat och överbelastat min hjärna enbart med tankar om matchen, matchen, MATCHEN. Stundtals var det riktigt jobbigt då mina funderingar kastades mellan hopp och förtvivlan i en redig härva, från att ena sekunden känna att "ah shit det här kommer gå ASbra, klart vi tar dem!" till att helt plötsligt vända på steken och bara känna "FAN varför vann vi inte mot Hellton förra matchen, hur i helvete ska vi kunna ta Kristianstad på söndag när vi torskade med TIO mål borta???". Så ja, det fanns en del anspänning i kroppen.
 
Men till slut så kom den. Söndagen. Om det tidigare i veckan hade gått att åtminstone till och från distrahera tankarna med annat än handboll så var det vid detta skede fullkomligt omöjligt. Hjärnan gick verkligen på högvarv hela dagen och allt stegrade sig förstås ju närmare vi var matchstart.
 
Det gällde ju så mycket. En direktplats till Elitserien, utan att behöva ta sig igenom ett ovisst kval. Sista matchen. Ettan möter tvåan. En riktig seriefinal. Och med 800 personer på läktaren (som i halvtid skulle bli över 1000 pga uttråkad fotbollspublik) där bland annat vänner och bekanta sitter, då vill man ju verkligen vinna extra mycket. Och då är det inte så konstigt att hjärtat rusar dubbelt så fort.

Spänningen släppte dock relativt bra så fort domaren blåste igång matchen. Den brukar göra det, när lagen fått känna lite på varandra och man får någon slags insikt i hur matchen kommer bli.

I första halvlek spelar vi sjukt bra försvarsspel, alltså de kommer INGENSTANS. Vi är helt inlästa på dem och de skott vi släpper förbi räddar Emma i målet. Totalt släpper vi in fem mål på trettio minuter vilket gör att Emma hamnar på hela 75% i räddningsprocent, vilket är helt sinnessjukt fantastiskt. Framåt är även deras målvakt bra och vi bränner lite väl mycket, men kan ändå gå till halvtidsvila med ledning 9-5, och med känslan av det här är VÅR match. Det här har vi.
 
I andra halvlek gör vi ett litet ryck och då känns det verkligen som att vi när som helst kan döda matchen. Så blir det inte. Istället får Kristianstad en bra period och får in fyra raka mål - och vips så är det match igen. Faktum är att vi får kämpa i hela andra halvlek för att få in bollen i mål, orken börjar tryta och det blir inte lättare när de är i ett bra flyt. Med kvarten kvar är det kvitterat och då är känslan att går de om oss så är det tveksamt om vi ska orka ta oss tillbaka. Sagt och gjort. Med fyra minuter kvar av matchen hamnar vi i ett underläge på 17-19, och även fast ingen säger något rakt ut, så känns det som att vi har tappat matchen. Jag minns att jag själv tänkte i stil med: "alltså FAN jag orkar inte jobba imorgon och när folk frågar hur det gick så måste jag säga att vi torskade. Jag ORKAR inte!!!". Lagom uppgiven sådär.
 
Men sen händer det något. Jag vet inte riktigt hur för jag minns ärligt talat inte. Men efter typ en minuts vila på bänken för min del så hittar jag någon slags ork i min utpumpade kropp, lyckas ta mig förbi min spelare, och skjuter bollen i mål. 18-19. 1.41 sekunder kvar. Och helt plötsligt känns det inte omöjligt längre. Kristianstad tabbar sig i följande anfall, vi får igång bollen snabbt, och med 30 sekunder kvar av matchen slänger Linnea ut bollen till Linn på högerkanten som kommer fri och kastar bollen....... i MÅL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Alltså VRÅLET från publiken i detta skede var öronbedövande och fullkomligt överväldigande och helt jävla FANTASTISKT. Hela matchen hade vi ett otroligt stöd, men just där ställde sig till och med mormor Agda upp och skrek ut sin glädje. Mäktigt.

I alla fall, efter vår kvittering tar Kristanstad time out för att planera ett sista anfall eftersom de är piskade att vinna för att kunna gå om oss i tabellen.  Alltså nerverna i detta läge är förstås helt bortom alla gränser, allt jag tänker är att INGEN ska ta sig förbi mig, jag ska fan gör ALLT och lite till (klyscha men sant), och jag tror att alla tänker likadant. Vi lyckas pressa dem till ett läge långt ut på högerkanten som Emma har inga problem med att rädda, och vi alla känner YES!!! Nu återstår kanske tio sekunder att spela och vi tar en time out för att vi ska lugna ned oss lite och bara snacka ihop oss om att alltid vara spelbara för varandra sista åtta sekunderna eftersom de kommer spela man - man och försöka ta bollen. Domaren blåser igång och vi lyckas hålla bollen inom laget, och när tiden går ut så skriker vi ut vår glädje och bara vrålar i segerring och det är så häftig känsla!!!!! Folk gråter och jag är så trött att jag bara skrattar och vi kramar om varandra och ba OMG OMG OMG VI VANN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VI ÄR I ELITSERIEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
 

 

Mycket på spel

Om jag i onsdags skrev att det inte var någon vanlig dag, så kan jag idag skriva att det är en helt vanlig fredag. Däremot kommer det bli en annorlunda helg. Förhoppningsvis en riktigt, riktigt bra sådan. Det hänger lite på hur sista seriematchen ter sig på söndag. Då har vi chans att avgöra Allsvenskan i en riktig seriefinal. Ettan mot tvåan i tabellen. Vinst och vi är klara för Elitserien nästa år. Helt sjukt. Men oj så kul! Det är ju sånna här matcher man drömmer om att få spela. De som verkligen gäller någonting. Galen timing dock att det är just ettan mot tvåan i sista matchen som verkligen är direkt avgörande. Känns nästan lite regisserat. Vore konstigt att kalla det något annat än episkt!
 
 

Min dag

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det min födelsedag! Tjoho! Dock måste jag medge att det känns mer eller minder som en helt vanlig dag. Men det är väl så nu att tiden är förbi då ens födelsedag var en av årets höjdpunkter och dagen kändes sådär glimmande härlig och då det faktiskt var en jäkla skillnad på att vara 14 år istället för 13. Men men. Att bli lite extra uppmärksammad är förstås kul!
 
Hittills av min födelsedag har jag spenderat med att läsa bloggar som mina vänner skriver som befinner sig alla världens hörn. Några som utforskar Kina, en annan som upplever Indien, ytterligare en som lär sig baka i London, en fin vän som precis skaffat sig jobb i Argentina och förstås min partner in crime som tillsammans med sin vapendragare utforskar djungeln i Borneo. Det är så häftigt allt det här med att det är så lätt att resa var man vill i världen och se allt det underbara som världen har att erbjuda och få en inblick i hur livet är utanför Europas gränser. Skithäftigt. Jag vet dock inte om det är något för mig att leva i en ryggsäck i tre månader och lämna all form av komfort, det är inget som lockar precis just nu, men vem vet sånt kan ju alltid ändras! Jag kan till exempel förbanna mig själv ibland att jag inte utvecklar min spanska ytterligare när jag nu tragglade med den i 7 år, valde linje på gymnasiet efter den och dessutom tyckte det var kul. Känns så dumt att slänga bort det sådär. Men som sagt. Vi får se. För tillfället trivs jag himla bra med min tillvaro.

Åtta år

Vet inte vad som har hänt med min kodning till bloggen, den är tvärsned när man är inne med Internet Explorer och nu när jag har Firefox uppe så ser det ut som all text är med i en lång länk typ? Fattar ingenting. Men det kanske ändå är dags att uppdatera designen nu, den har ju varit med ett tag nu. Gillar dock färgen och så, så det kanske blir en ny header bara. Något enkelt.
 
Försöker för övrigt få rutin på det här med att skriva, det borde ju inte vara så svårt med tanke på hur mycket jag sitter framför datorn när jag jobbar, men ja, det är väl ett blandat resultat hittills, kanske man kan snällt uttrycka det.
 
Känns lite smått sjukt att jag startade den här bloggen för åtta år sen. Kan ni tänka er? ÅTTA ÅR! Tittar tillbaka till mitt första inlägg som hade rubriken "jao, this is me". Coolish. Det märks ganska tydligt att jag inte tyckte skolan var särskilt rolig i det skedet av mitt liv, något som jag har svårt att relatera till idag. Gymnasiet var jobbigt och riktigt jävla vidrigt stundtals, men överlag trivdes jag jättebra och tyckte om att plugga. Eller tycka om och tycka om, men ni fattar. Det funkade. Lite roligt också att jag i senare inlägg totaldissar bland annat spanska och matte, när jag senare skulle komma att välja språklinjen i gymnasiet och sedan naila både Matte A och Matte B och ett värdigt vg i Matte C.
 
Jag är också glad att jag ganska snart slutade skriva "dt" istället för "det" (värd förkortning, gud vad mycket tid jag måste ha tjänat på att hoppa över en bokstav), att jag slutade överkonsumera smilesar samt att jag slutade tycka Playahead var mitt liv. Känns himla bra faktiskt att jag insåg efter ett tag att det finns viktigare saker i livet. Skönt.

Megahelg

Måndag. Igen. Jag vill verkligen tro att våren är på gång nu. Igår var det ungefär hur skönt som helst, kanske mindre mysigt väder idag (mina händer är fortfarande kalla efter en promenad på tjugo minuter under lunchen...), men visst börjar det bli dags på riktigt nu?
 
Helgen har varit himla bra, innehållandes match, mys och mello. Sjukt bra kombo. Mysa på fredagen, krossa Tumba på lördagen och avslutade dagen med att gå på finalen av Mello. Trettonde året i rad nu som mamma och jag var där. Tycker ändå det är starkt jobbat av oss att inte missa en endaste gång sedan 2002? Grym tradition som vore brottslig att bryta nu.
 
Melodifestivalen i övrigt har väl inte imponerat särskilt mycket på mig i år. Konstiga mellanakter, konstig humor, robotröster, nej det har inte riktigt lyft i år. Trots detta tycker jag finalen hade ett bra startfält som bjöd på bra show, och programmet i sig var ändå det bästa på hela turnén, vilket kanske inte säger jättemycket egentligen med tanke på kvalitén som varit, men känns ändå värt att nämna. Mamma och jag var nöjda med kvällen och hade som alltid trevligt med att sitta och vifta med våra fina ballonger, äta gratis delicatobollar/nacho chips/tablettaskar/marabouchoklad (sponsorer som varje år ger ut gratis snack innan programmet) och heja på våra favoriter, som i år var framför allt Sanna Nielsen. Kan meddela att det var lagom spännande att sitta och vänta när de räknade om resultatet och sen se Sanna knipa förstaplatsen med ynka två poäng! Helt klart värdig vinnare i alla fall, för lång och trogen tjänst i Melodifestivalen. Sjunde gången gillt. Starkt! Vet att hon kommer leverera i Eurovision, svårt att tänka mig att hon ska vinna allting men något som är säkert är att hon kommer sjunga lika bra i maj som hon gjorde i lördags.
 
Söndagen spenderades med en väldigt väldigt fin kille med att ta det väldigt väldigt lugnt. Precis som en söndag ska vara.
 
 

Ålder och sånt

Spenderar sista halvtimmen på jobbet med att måla mina naglar. Tycker att jag kan ta mig den friheten när jag är i princip är den enda kvar på kontoret.
 
Annars då? Är supermätt efter att ha ätit alldeles för mycket tårta på fredagsfikan. Lime-cheesecaken var för god helt enkelt. Eller Päronpajen med pistagebotten. Eller chokladbomben. Ja ni fattar. Det var helt klart värt det dock!
 
Sitter och filar på vad jag skulle kunna önska mig i födelsedagspresent. Jag räknade ut idag att det faktiskt är mindre än två veckor kvar tills det är min tur att bli lite extra uppmärksammad. 21 år fyller jag då. Inte så mycket att bråka om, faktiskt. Helt okej.
 
Apropå ålder och sånt, så insåg jag för någon vecka sen att jag börjar tycka att det inte är lika nice att se äldre ut än vad jag är. Som femtonåring var ju det drömmen att höra att folk tyckte att man såg ut att vara minst arton år. Det var riktigt stort och något som man enkelt kunde skryta om. Men häromhelgen träffade jag en kompis kompisar för första gången, och det visade sig att de trodde att jag var "minst 89:a". Mitt tidigare jag hade slagit volter av att få höra det, men det höll mitt nutida jag inte riktigt med om. Inte så att jag blev förskräckt eller upprörd, utan det var bara en känsla i mig som sa att "nää det här borde jag inte bli jätteglad över". Visst, att vara tjugofyra år är ju ingen stor grej idag, men att få höra det nu så vet jag ju vad som väntar om några år. Och det känns inte lika bra.

Veckan

Sitter på jobbet och kämpar med att kontrollera min hunger för att dra ut på lunchrasten så länge som möjligt. Alla vet ju att eftermiddagarna är de segaste timmarna.
 
Vet inte riktigt vad jag har gjort den här veckan, det är redan torsdag idag och jag sitter här och försöker minnas vad jag har gjort av de 84 timmar som har förflutit av denna vecka.
 
Hmm. Svårt det här.
 
Men just ja, jag har klippt mig! Igår var det alltså dags, efter fyra månaders vila fick håret sin välbehövda uppfräschning. Ingen ny hårfärg men lite mer uppklippt än tidigare, och av logiska skäl, lite kortare än vad det var i tisdags. Det känns extra kort i skrivande stund, men det vill jag minnas att det alltid gör några dagar efter klippningen? Hur som, jag gillar det!
 
Annars har veckan sett ut som den brukar göra. Alltså, lite jobb, lite handboll, äta, sova, kissa, filosofera, ja ni vet det vanliga. Käkade förvisso två gudomligt goda semlor i tisdags vilket inte hör till det normala. De satt himla fint. Och nu tänker jag på mat igen, och känner att min mage inte orkar med denna tidsutpressning längre. Jag ger vika. Lunchdags!
 

En gång i livet

Jösses. Vilken helg det har varit. Hade någon sagt till mig i fredags att jag skulle avgöra seriefinalen mot Helsingborg på bortaplan med ett avstämt frikast det sista som händer i matchen, hade jag nog skrattat högt och sagt något i stil med att det hade ju varit kul, men känns mest som något som skulle kunna ske i en film.
 
Ändå var det precis det som hände.
 
Vi får alltså ett frikast precis innan tiden går ut. Vi har inget direkt uttalat om vem som ska lägga de här frikasten då de inträffar till och från, men jag brukar vara en aspirant eftersom jag är lång och har ett okej skott. Vad jag minns från den här händelsen är att jag ställer mig redo för att kasta, försvaret har ställt upp, och domaren blåser i pipan, kanske en aning snabbare än vad både jag och motståndarna hade räknat med, men jag kastar i alla fall utan någon särskild tanke på precision eller hårdhet, annat än att jag siktar där de kortaste spelarna står.
 
Bollen går rakt in i vänstra krysset. Och här känns det som om allting går i slow motion. Jag har inte jätteskarpa bilder efter att jag förstått att det blir mål, men vad jag minns är att jag ser laget komma springande mot mig samtidigt som de spelarna som var på planen redan är framme. Vi omfamnar varandra. Skriker. Oj vad vi skriker. Gråter kanske en skvätt också, för det här ska ju banne mig inte gå! Det är så sjukt. Och det är just därför jag älskar sport så mycket, vad som helst kan verkligen hända, även om det verkar helt omöjligt. En osannolik fotbollsvändning från 4-0 till 4-4, ett guld till den sämsta åkaren för att alla andra ramlade, ett frikast som går in från nio meter som avgör matchen, listan kan göras hur lång som helst på osannolika incidenter som har gjort det omöjliga möjligt. Dessa indicidenter, som inte ska gå, kan vi njuta av att titta på hur många gånger som helst, för alla älskar när det omöjliga händer. Det ger oss hopp om att världen kanske inte är sådär grå och förutsägbar som vi kanske trodde att den var. Det ger oss tro på att världen inte är så tokig alltid. Det tror jag att vi alla behöver.
 

Foto: Johan Persson
 
 Länk till artikeln och video på målet: http://hd.se/sport/2014/03/02/sista-kastet-sankte-ov/
 
 
 

Ruttet

I veckan har jag inte mått som jag har förtjänat. Man brukar ju säga så, dagen efter en stökig runda på stan, att man mår som man förtjänar. För mig har det som sagt varit tvärtom. Kring åttatiden i lördags började ett illamående smyga sig på. Just där och då var jag lyckligt ovetandes om vad som väntade, men några timmar senare var jag fullt medveten om den magsjuka jag hade dragit på mig. Kan utan att tveka säga att den natten till söndag är den topp tre värsta natten i mitt liv på väldigt väldigt många år. Att inte ens kunna behålla ett glas vatten i magen utan att spy upp det fem minuter senare var nog det absolut mest frustrerande. Helt hopplöst. Har aldrig känt mig så defeated som jag gjorde i söndags, helt svag och orkeslös. Det blev en dag hemma i måndags och sen dröjde det ända till torsdag innan jag slutade känna mig som en uppblåst ballong.
 
Jag lyckades också smitta tre personer på kuppen. Väldigt lyckat. Men nu så, nu ska alla må bra igen!
 
Kommande helg kommer att präglas av handboll. Vi har match i Helsingborg på söndag men åker redan imorgon för att titta på när våra konkurrenter spelar på lördagen. Det kommer bli riktigt, riktigt tufft på söndag då vi möter tvåan i tabellen som mer än gärna vill ta över vår förstaplats. Men det ska vi sätta stopp för!
 
Dock - innan handbollshelgen kickar igång tänkte jag ikväll göra ett litet stopp på Tele2 Arena då landets (världens?) största DJ är på besök. Ser det som en riktigt go uppladdning inför vad som komma skall!

Serious carping

På lunchen idag. Gud vad jag carpade. Solen sken sådär extra fantastiskt som solen kan göra när den har varit frånvarande i en sisådär månad eller mer. Jag klev ut genom porten, satte hörlurarna på huvudet, drog igång "Vårens första dag" med Laleh, och trots att det som tidigare nämnt är ett tag kvar tills man kan kalla det vår, så kändes det helt otroligt att vandra runt i city med allt detta ljus som helt plötsligt har kommit tillbaka.

Jag gick runt där mitt i stan och tänkte att jävlar. Vad bra jag mår just nu. Såhär vill jag alltid känna.

Skriv något

Min profilbild

JL

Allmänt bloggar Bloggar.Topplista.se - topplistan med de bästa bloggarna - lägg till din blogg du också! Blogginfo.se